alexandrastyle.se

Då var Run Dirt Race här i Uddevalla över för den här gången. WOW vad roligt det var. Vi var ett lag på 12 personer, #teamptjensen. Vi har taggat för detta lopp på ca 6,5 km och ca 20 hinder ett tag men framförallt skulle det bli en kul grej.

Lagtröjor som Olympus tryckt åt oss.

Laget och fina gravida PT Jensen, coachen som då av förklarliga skäl ej var med på loppet men i övrigt med och peppat oss, tränat oss och gett oss tips.

Ett av alla hinder... Det fanns även armgång, hopp i hav, flytta däck, kräla i sand, springa i vatten, kliva  lera i container... HÄR kan ni se hela banan.

Plus löpning däremellan. Jag tyckte alla hinder var rätt enkla... utom väggen, det sista...

Väggen... Sista hindret, det svåraste. Jag försökte två gånger och var ganska nära men tyvärr löste jag det inte. Det var halt och lerigt och jag fick inget grepp. Tyvärr. Väldigt bittert men jag får träna mer- hårdare!

Nöjd och glad.

Medalj och känslan. WOW!

Vi var rätt många i laget och hade bestämt att hålla ihop från början till slut. Vi hjälptes åt och försökte njuta till max av hela grejen.

Ska man springa på tid och maxa ska man vara ett mindre lag eller köra själv. Det är hur man lägger upp det.

Och yes, visst blev man taggad till tusen, när är nästa ocr-lopp liksom?!!

TACK RUN DIRT RACE och hela laget Team PT Jensen.

RUN DIRT RACE - bilden och tusen ord! Det är full fart, greppen eller det greppet, satt perfekt. Banan är full av hinder men ändå inte. För vad är ett hinder? De finns ju bara när man inte klarar att hantera dem. Musklerna spänns, andningen. Allt verkar stämma perfekt nu. Så, nästa med... Ingen lyssnar på koltrasten, det finns inte tid till det nu, klockan går. Det finns en tid att förhålla sig till. Kroppen svara... Yes, nästa också...